Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. I sin dikt om föräldrahemmet skriver Rebecka:

Det fans en vrå där vi sprang som barn,

en torvtäckt och låg liten stuga,

med krikonträd och lavendelblom,

en å med näskrosors rikedom,

där vattenliljor buga.

Många munnar skulle mättas i den lilla stugan, det var totalt sju barn, samt

tre som dog i unga år. Den lilla stuga vid Silverforsn bestod av ett rum och kök, golvet var stampa jordgolv. Rebeckas kärlek till sin moder, Carolina Olsdotter som var född 1840 och var trettionio år när Rebecka föddes, Rebecka var det nionde barnet som Carolina gav till världen, det blev ytterligare ett barn Otto som föddes 1880. Rebeckas kärlek och beundran av sin älskade mor skildrar hon i följande dikt.

Så pysslar hon om hem och hus

och vid en liten lampas ljus,

hon stickar, stoppar och hon syr

och aldrig någon möda skyr.

När sedan alla barnen kom,

när man i stugan knappt fick rum,

där vaggan ständigt går och går,

hur hon hann allt jag ej förstår---

Men mor hon log precis som förr,

så gläntar hon på minnets dörr,

jag såg en kvinna glad och ung,

som iungen börda var förtung.

Denna lilla stuga där Rebecka växte upp är bevara, det var Rebeckas sista önskan och i sitt testamente skrev hon att henes önska var: Blekingestugan för all framtid skulle vara utflykts- och fritidsplats för dem, som i lugn och

trevnad önska njuta av den vackra naturen vid Silverforsen.

Blekinge sonen Inge Mattson som under många år framgångsrikt tolka

Dan Aderssons diktning med tonsättningar och sång. Inge har ängnat mycket arbete och tid för att klagöra Dan Andersson och Rebecka Svenssons vänskap under så många år. Inge Mattsson har satt sina tanka och forskninga på pränt i boken: Dan Andersson och Rebecka Svensson.

Det är  ur hans rika källa jag hämtar uppgifter om Rebecka Svensson och

diktaren och skalden Dan Andersson möten i Silverdalen.

vägen till Stillhetens ö

är smal men

leder till blomdoft och fågelsång

vägen till Stillhgetens ö

är lång men

kantas av vågor och näckrosblad

Stillhetens ö förblir ett

paradis

fyllt utav vinden ock klockans sång.

Vore jag Våren, skulle jag löva dig,

binda en krans kring din älskade panna.

Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig,

bjudande drömmarnas ljuvliga manna.

Vore jag Tiden, skulle jag röva dig

bort på min vagn och låta dig stanna.

Nu kan jag ingenting annat än bedröva dig.

Malört blott Livet mig ger ur sin kanna.

Jag har sett honom sitta bland unga

invid dörren på hemgjord stol.

Jag har hört Gunnar Vägman sjunga

till sin gnälliga gamla fiol.

Jag kan minnas den resliga finnen,

och hans blick under buskiga bryn,

när han drog sina fagraste minnen

från sin ungdom i Mattina byn.

Det var skämtsamma låtar från logen

och visor han själv hade smitt -

han var gammal som bygden och skogen,

och hans hår var glesnat och vitt.

Har du lyssnat när topparna gunga

i förhöststormarnas sus?

Eller hört Gunnar Vägman sjunga

som han sjunga när han fått sig ett rus

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,

som leva med ro intill döden,

jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem

på jorden, en sovplats i nöden.

Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort

eller tigger om vänners välmening,

helt ensam,o Gud, jag står vid den port,

där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå

och drömma om stjärnkvällen somna,

men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,

tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,

och väl aldrig jag sovit som andra,

oich de fåglar som jublat i morgonens glans

har blott väkt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag

min kamp och min strävan känner,

fögäves jag icke har levat en dag,

fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,

än god natt jag önskar er alla,

och jag viker från vägen, när solen gått ner,

för trött av att uppstå och falla.

Jag kan tyvärr inte införa något nytt i min blogg på några veckor på grund

av sjukdom, jag hoppas att vi syns igen över bloggen.Ilbo

Retande flicka ! alltså du skänker

inte en kyss åt din älskare mer !

Sorglöst i handen din panna du sänker,

blunda vid älskarens sida och ler.

Räds, o förtjuserska ! timmarna ila.

Tagom i flykten de ilande fatt !

Lång blir i griften vår ensliga vila,

Varför ej vaka en midsommar natt ?

O, rike man som med all hast

ditt guld i kistan hopar -

se, domens änglar och hans kvast !

Vet - allting bort han sopar.

Vad återstår av våra år,

av guld och glans - vad återstår,

när sanden täcker våra spår ?